En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 13 - Paula

Det går upp för mig på riktigt under skolan dagen därpå att mitt studerande bevis är det viktigaste jag har.
Det och en rejäl dos pondus.

På något sätt känns det som om jag har tagit tre elefantkliv framåt när jag slår mig ner i väntsalen till receptionen i polishuset.

Kölappen i min hand känns klibbig av svett. Den lyser ändå fortfarande så gräddvitt som bara färskt papper kan göra. Blicken pendlar hela tiden mellan numret på lappen och det rödlysande numret på skärmen. Nittiotre - nittiofem.

93 - 95.

Jag känner mig alldeles för distraherad för att plocka upp en av alla tidningar som finns att läsa. Orden på första sidan saknar betydelse.
Väntsalen är ett tappert men inte riktigt lyckat försök till en trivsam inredning. Atmosfären känns för påtvingad, som om någon tvingar en att må bra vilket bara får en att må ännu sämre.

En blomma av plast i fönstret, en tavla på väggen föreställande fem trianglar som på något sätt bildar en båt och sedan stolar och bänkar. Stolar, bänkar och bord.
Blomman är inte ens äkta.

Det enda som finns att göra är att läsa tidningar och titta på en broderad skylt på väggen som bara känns falsk. Lev och skratta högt står det med små ordentliga korsstygn. Men om jag alldeles ensam skulle börja skratta högt här inne skulle folk se mig som galen och förmodligen be mig att hålla tyst. Även om jag sa att jag bara följde skyltens råd.

Det blinkar till på skärmen och de röda siffrorna byts ut. Jag ler, skrynklar ihop lappen inuti handflatan. Nittiofem. Min tur.
Damen bakom receptionsdisken tittar upp på mig genom tunna glasögon och ler när hon ser kölappen.

"God eftermiddag."

"Hejsan, jag skulle vilja se ett register."

Jag skjuter fram polislegitimationen vi fått från skolan.

"Över personer som blivit dömda."

Vi ser på varandra under bråkdelen av en sekund. En osäkerhet fladdrar förbi hennes anletsdrag.

"För människorov." tillägger jag och motstår impulsen att le.

Hon ser på studerande legitimationen, skriver något på sin dator och ser på mig igen.

"Har du någon legitimation som kan styrka att du är du? Du förstår, vi delar inte ut brottsregister till vem som helst."

Jag lägger fram mitt pass.

"Som blivande polis har jag rätt att se dokumenten. Jag undersöker ett brott som ni inte vill ta er an. Du borde låta mig se dem."

Det låter kaxigt. Jag hoppas att hon inte föredrar blyga tjejer.

Snabbt bläddrar hon igenom mitt pass och tar en till noggrann titt på studerande beviset.

"Det är inga lätta pärmar." varnar hon.

"Om ni vill ha de för er själva får ni ta itu med fallet själva också. Du vet vem jag är..." Jag nickar mot ID-handlingarna. "Punkt."

"Hur länge har du studerat?"

Jag möter hennes blick.

"Ett år. Jag är linjens mest framstående student."

Jag har ingen aning om det sista är sant. Le för kameran, blunda för porträttet.

Hon verkar i alla fall lita på mig för hon ber mig vänta och två minuter senare kommer en uniformsklädd kvinna gående mot receptionen. Hon skakar hand när jag når fram.

"Lena."

Vi tar in genom en trappuppgång, följer en korridor och tar av åt höger. Hon plockar fram en stadig nyckelknippa ur fickan och låser upp dörren vi kommit fram till.
Innanför tröskeln låter hon fingret vandra över pärmryggarna som står uppradade längs hyllan. Till slut drar hon ut en klädd i rött tyg och räcker den mot mig.

"Här finns alla dokumenterade som begått någon form av rov under de senaste årtiondena, och blivit dömda för det. Du får sitta här och läsa. Meddela mig eller receptionisten när du är klar."

Jag nickar och sjunker ner på en strategiskt placerad papplåda precis bredvid dörröppningen.

Hjärtat känns som om de svällt tio gånger större än sin vanliga storlek och luften känns med ens svår att andas. På ett vis har jag svårt att förstå att jag har kommit såhär långt. Att jag sitter i polisens arkiv med en pärm full av brottslingar i famnen.
Jag svävar på en inandning, biter mig i tungan och öppnar pärmen.

Första fliken innehåller domslut. Ju längre jag läser och bläddrar ju större växer sig illamåendet genom strupen. Dömd för människorov. Dömd för våldtäkt. Dömd för mord.
Allt känns med ens så ofattbart tungt. Som om jag levt i en lyckosam fantasi och först nu förstår hur mycket som kan ha hänt. Jag kan bara hoppas att det värsta inte har hänt just henne.

Jag hoppar till fliken med  personregister. Passbilder i porträttform stirrar tillbaka på mig. En man som heter Niklas Borg född 1968. En kvinna, Lydia Collins född 1980. Tidigare dömd till sex års fängelse och böter. Fjalar Hallberg med rutig scarf. Ida Scott. Jonas Törn. På sidan efter tar personerna slut.

Försiktigt tittar jag över axeln. Korridoren är tom och Lena har försvunnit. Jag fiskar upp mobilen och tar en bild på varje person som blivit dömd och statusen som följer.

För säkerhets skull bläddrar jag igenom hela pärmen en gång till. Det finns inget tydligt mönster över hur ofta ett grovt rov har skett. Det minsta har sex års mellanrum. Men jag noterar att spaningarna har påbörjats snabbare varje gång en pojke försvunnit.

Fingrarna glider över pärmryggarna igen. En annan pärm i hyllan arkiverar mindre allvarliga brott. Jag noterar att någon vid namn Hector Dix fått böta för flera mindre stölder. Detsamma gäller någon Jaroslav Holm.
Mercedes Chen har varit inblandad i drogaffärer. Jag bläddrar mellan namn och ansikten jag aldrig sett förut med en konstigt spänd känsla i magen. Även fast det rör sig om de mindre brotten. Konrad Eriksson, Paul Nielsen, Ida Scott igen, Susanna Larsson, Mikael Persson. Cecilia Strömmer, som bröt sig in i en bil utan något synligt verktyg.
För säkerhets skull tar jag en bild av dem också.

Varsamt sätter jag tillbaka pärmen, minns att jag inte vet var Lena har sitt kontor och återvänder till receptionisten för att meddela att jag är klar.

~~~

Tja!

Nytt kapitel förhoppningsvis varje dag :)

Ge en röst och släng iväg en kommentar om vad just du tyckte 💕🌟😊

Ha det bäst! Och det är sommar! 😄

Kram Mica