En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 27 - Paula

Det första jag känner innan ögonen öppnar sig till morgonens välkomnande ljus är två stadiga händer om min midja. Allra först övermannas jag av en konstig rädsla. Det andra är något som liknar förvåning. Det tredje någon sorts mystisk lättnad. Sedan vaknar ett främmande ömande till liv. 

En varm andedräkt kittlar huden bakom örat. Har vi sovit i samma position hela natten? Någon borde ha flyttat på sig. Rört på sig i sömnen.

"Godmorgon sömntuta."

Genast slår ögonen upp. Morgon. Nästa dag. Hur länge har jag sovit? Jag kan inte ha sovit länge. Kan inte. Får inte. Ju längre jag sover ju svårare blir det att överlista pappa.

"Hur mycket är klockan?" frågar jag tyst. Det låter sömnigt.

Armarna trycker åt kring höfterna. Det blir varmare en stund. Jag känner ett tyst skratt som studsar mot ryggen bakom mig.

"Vet inte. Du har ingen klocka här inne."

På något sätt gör det mig ännu oroligare. Han har ingen aning. Klockan kan alltså lika gärna vara tolv. Den får inte vara tolv.

Mina farhågor får plåster om sig när jag hämtar mobilen från skrivbordet och möts av siffrorna 07:43. Det är tidig morgon för att vara lördag. Snart åtta.
Det är mer än godkänt.

Jag drar på mig en tröja och ett par slitna mjukisbyxor. Minns att hans kläder fortfarande ligger under sängen och drar genast fram dem till ljuset igen.

Medan han klär på sig tittar jag ut genom fönstret. Ner på gatan. Både efter pappa och ifall att några så kallade polare från igår plötsligt skulle minnas att en person försvunnit och komma tillbaka. Troligtvis inte men jag kollar ändå.

Vilket är totalt onödigt. Gatan ligger stilla i morgonsolen. Fåglarna är redan i full gång och kvittrar för full hals. Ingen pappa. Ingen utseendebaserat trevlig man med glasögon. Inga kompisar. Bara en äldre dam som fridfullt är ute och rastar sin pudel.

Sakarias försöker röra sig så tyst som möjligt men golvet knarrar ändå lite bakom mig. Jag vänder mig om och möter direkt de klara bruna ögonen. Tar in personen som sov hos mig inatt i sin helhet. Jag kan fortfarande känna honom inuti mig.

"Hur ska jag ta mig ut?"

Han ser på mig. En vass tand biter i tungan för att jag inte ska börja skratta. Ingen i det här huset är tankeläsare.

Som svar på frågan har jag ingen aning och jag hoppas att det inte märks. Vi bara står där. Tittar på varandra och på väggarna omkring oss. Jag nafsar på underläppen.
Han har definitivt märkt det vid det här laget. 

"Jag kommer på någonting." mumlar jag.

Jag sneglar på skrivbordet. Försöker lyssna efter ljud nerifrån. Det hörs absolut ingenting.
Vilket måste betyda att pappa sover. Sakarias blick drar sig mot Nicoline, mot väggen och sedan tillbaka till mig. Han tar ett steg närmare.

"Hej då antar jag."

Han sträcker fram ena handen som stryker över min överarm. Det kittlar märkligt under huden. Jag kan inte låta bli. Det här är sista chansen.
Och med ens är jag där.

Läpparna möter mina. En snabbspolad minnesfilm från igår spolar förbi bakom ögonlocken. Fast den här gången är det som att den går i slow motion, den har slappnat av lite.

Jag lutar mig mot honom. Han leker med några hårtestar. Allt smakar konstigt. Nyvaket. Som om kyssar hade en morgonsmak. En med halvtafflig andedräkt och en med avdankad feststämning. Jag vet inte vilken som är värst.