En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 2 - Paula

Jag tappar gaffeln mot tallriken utan att märka något. Inte ens falafeln som rullar av kanten. Skolan känns allt mer distanserad. 

Det var Nicoline som fick en partner. Inte jag. Vi var de två töntarna som byggde snöslott och ristade in första bokstäverna från våra namn i fullt dugliga spelkort bara för att initialerna tillsammans blev NP. Ingen skulle fatta vad det stod för. Alla skulle bara tro att korten var hemsökta av Nationella Prov med stort P.
Sådana skitsaker som ingen riktig bryr sig om. Ända tills den ena av de som ligger bakom  plötsligt gör det. Hon har förlorat allt och insett alldeles försent att de där små initialerna faktiskt var ganska stora.

Vi var typerna som läste om tonårsromanser istället för att upptäcka dem. Diskuterade karaktärer, fiktionella crusher och hur de egentligen borde ha handlat. Och jag var nöjd med det. Ända tills jag insåg att det inte längre gick att läsa sig till den känslan jag fick varje gång jag vände blad. Plötsligt ville jag bara ha en enda sak.
Något som var på riktigt.

Men jag visste inte var jag skulle börja. Vi var inte de som sprang runt och letade efter någon att kyssa i en gränd. När det kom till kritan stod jag där helt handfallen och visste inte vad jag skulle göra. Stammade fram ett obetydligt ord till någon som verkade söt om jag hade tur. 
Det första jag ska göra när hon kommer tillbaka är att ta henne till en sandlåda. En av de få områden som jag känner till.

"Om du skyndar dig hinner vi köpa en bulle innan nästa pass börjar."

Det är Linnea, min silverhåriga kompis som också går polishögskolan. Hon drar på sig jeansjackan medan jag slänger i mig de sista salladsbitarna. Min mobil ligger perfekt skuren i hennes hand medan hon scrollar igenom mitt galleri.

Vi är varandras cringe-varnare. Som en brandvarnare fast som reagerar på pinsamma saker istället. Bara en extra säkerhetsåtgärd. Det har visat sig vara riktigt användbart ibland och har faktiskt räddat både mitt skinn och min heder flera gånger. En sköld när klåfingriga bråkmakare inte kunnat hålla sig ifrån det de vet att de inte borde lägga sig i.
Jag ställer undan tallriken och håller ut handen mot Linnea.

"Redo."

Hon glider ner telefonen i min öppna hand och tar täten ut ur skolbyggnaden.
Vi skyndar oss över gårdsplanen. Den närmaste mataffären ligger bara ett stenkast bort från skolan och det är inte sällan som elever brukar kila över för att köpa något om det finns tid kvar.

Linnea väljer ett wienerbröd som hon alltid gör, och jag en vaniljbulle.
När vi kommer tillbaka till skolan har de flesta från klassen redan samlats där inne och läraren vinkar in oss.

Det är en mindre sal, mer tänkt för grupparbete och en av de få teoretiska salarna vi använder. Det är slutet på terminen men att döma av lärarnas beteende verkar vi inte ha någon anledning att tro det.
Ovan att stå i ett klassrum istället för en föreläsningssal tittar kursföreståndaren ner mot sin dator med de vida koftärmarna släpande mot bordsskivan. Nästan som små svarta slöjor. Hon  gestikulerar nästan komiskt stort med kroppen. Harklar sig.

"Jag tänkte ge utrymme för lite mer självständigt arbete."

Hon slår ihop händerna och sneglar ner på sin dator. På min plats i mitten av klassrummet märker jag hur Linnea försöker äta det frasiga wienerbrödet så tyst som möjligt. Plötsligt är jag väldigt tacksam över min mjuka vaniljbulle.

"Ni ska få en uppgift över sommaren för att hålla hjärncellerna i trim."

Hon ler snett och pekar med fingrarna mot huvudet i vad som blir en överdrivet teatralisk gest i det lilla rummet. Miss Henderson är alltid så. Lite rolig på sitt vis. Hon lyckas alltid göra en lektion till en mer eller mindre föreställning.

"Ni ska få välja ett projekt som ni kommer att jobba med under sommaren. Det är helt valfritt och ska innehålla någon form av analys. Omfånget är valfritt men jag skulle rekommendera något enklare som inte tar upp allt för mycket tid. Det måste vara kopplat till polisens arbete."

Hon ställer ner kaffekoppen på bordet med en lätt klingande duns. Vid orden polisens arbete börjar tankarna att snurra. Runt, runt som en tvättmaskin. Jag känner mig nästan trött efter att bara sitta. Hjärnan går på högvarv. Rör om bit efter bit, varje ord och varje detalj som tittat förbi mina tankar de senaste dagarna.

Ett eget projekt. Under sommaren. Om polisens arbete.

Det enda jag tänker på är Nicoline. Hur jag skulle kunna göra skillnad när ingen annan verkar kunna det. Polisen gör ingenting och skyller att de inte gör någonting på tidsbrist. Jag skulle kunna börja lära mig att själv förstå vad som hänt. Det är inte ett litet uppdrag. Men jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte försökte.
Där och då ger jag mig själv ett tyst löfte.

Jag ska hitta dig, Nicoline.
Vad som än har hänt. Vad som än händer.

Det ska bli mitt projekt. Jag ska hitta Nicoline. Min spårlöst försvunna bästa vän.

~~~

Hejsan!

Hoppas att du gillade kapitlet. Om du har lust skulle jag bli jätteglad om du skrev några ord. Feedback och tankar är alltid välkommet. En röst skulle inte heller skada 😊💕

Om du undrar något är det bara att fråga :)

Ha det bäst!

//Mica