En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 52 - Paula

"Du har fått post."

Pappa vänder på ägget i stekpannan när jag kliver innanför dörren. Affärerna måste ha gått bra idag för han är gladare än vanligt, vilket inte är särskilt lite glad när det kommer till honom, som ofta är på muntert humör mest hela tiden.

Han brukar ofta påpeka för mig att det alltid kommer att finnas olika typer av sorg i livet. Det gäller bara att fokusera på vad som är bra. Även om det bara skulle vara att det i alla fall fanns yogurt till frukost.
Ibland tycker jag att han borde skapa en egen hemsida om hans filosofi och kanske till och med skriva en bok om det.

Pappa räcker över ett gräddvitt kuvert till mig. Jag sprätter upp det med pekfingret och blir lite smått halvhjärtat irriterad när brevet spricker i ena kanten.

"Vem är det från?" frågar pappa och sätter på fläkten ovanför spisen.

Jag svarar inte utan tittar bara ner på pappret mellan händerna.
Det är från Liselott.

Hej Paula!

Jag skriver ett brev för att visa hur mycket jag menar det jag vill säga och hur mycket jag bryr mig om dig.

Jag tycker att du borde sluta med din utredning och lämna över sökandet till polisen helt och hållet. De har ju börjat nu. Det är ett farligt arbete och du borde inte vara inblandad.
Jag vet att du gör det för Nicolines skull och jag vill minst lika mycket som du att hon ska komma tillbaka.

Det är bara det att du inte är en utbildad polis än. Du har fortfarande en massa saker kvar att lära dig, och det är helt naturligt. Du är jätte duktig och du lär dig snabbt. Men det här är farligt.

Du har bara gått ett år på högskolan och är grön i jämförelse med de yrkesverksamma poliserna.
Ge polisen de uppgifter du har och överlåt jobbet åt dem. De är vuxna, utbildade och väl förberedda för att handskas med sådant här. Det har varit deras dagliga jobb i flera år. Din tid kommer.
Jag bryr mig om dig och vill att du ska ta hand om dig själv.

Varma hälsningar Liselott

Någonting bränner under skinnet. Den dagen Liselott skriver puss eller kram i sina meddelanden är dagen då fiskar har börjat gå på land.

Varma hälsningar är fortfarande en väldigt vänskaplig hälsning men jag kan ändå se framför mig hur hon satt vid skrivbordet med pennan mellan läpparna och försökte komma på ett subtilt sätt att formulera en kram. Orden har en sorts styvhet över sig. Bokstäverna flyter inte på som resten av texten.

Ögonen följer texten i brevet, varje ord. Jag läser det igen. Det kittlar konstigt i magen.

Jag förstår hennes oro. Det gör jag verkligen, och det känns fint att höra att hon bryr sig om mig. Att hon skriver ett brev i en värld där de flesta skriver sms, mejl eller meddelanden på sociala medier får det bara att kännas ännu vackrare på något sätt. Hon bryr sig verkligen efter alla dessa år som jag kommit och gått genom Nicolines dörr.

Men det är jag mot polisen.

Jag kan inte ge upp nu. Jag har sett hur väl polisen tar hand om fallet och om jag slutar kanske det är förlorat för alltid. Borta.

Vad händer med Nicoline då?

Kroppen rycker till som om det plötsligt blivit obeskrivligt kallt i rummet. Snökristaller blommar ut på väggarna, ryckigt, stort och lätt frasande och får luften att kännas blå och torr.

Sedan märker jag att jag har öppnat frysen och tagit ut en brödlimpa. Frysens kristaliserade hyllor tittar tillbaka på mig.
Pappa också.

"Är du hungrig?"

Jag tittar ner på brödet och känner hur kylan, en riktig kyla, växer upp genom fingrarna från de stela skivorna.

"Jag tror att magen försöker säga mig någonting." mumlar jag, tar fram osten ur kylen och går till mikron även fast jag inte har en aning om varför jag står med en brödlimpa i handen.

Pappa ler åt skämtet. Han har öst upp ägget på en tjock brödbit och pepprat extra mycket med pepparkvarnen.

"Nå? Vem var det ifrån?"

Han ser nyfiket på mig. Jag tar ögonen från både brevet och brödet och möter hans blick. Rättare sagt näsroten mitt mellan ögonen.

"Linnea."

Jag vet inte vad som får mig att ljuga. Det känns konstigt att prata högt och jag vill helst gå upp till mitt rum och äta mackan jag inte visste att jag ville ha. Pappa drar upp ögonbrynen i en min som gör att han ser alldeles paff ut. Lite som en osminkad clown.

"Skickar hon brev nuförtiden? Vad kommer härnäst, flaskpost?"

Jag kan inte låta bli att dra på mungiporna och med det följer automatiskt ett glatt skratt.

"Absolut, för mellan våra hus finns det ju så ofantligt mycket vatten och sjöar." säger jag och styr stegen mot mitt rum.

Vid skrivbordet knölar jag ihop brevet och kastar det i papperskorgen. Sedan ångrar jag mig och slätar ut det igen. På nytt placerar jag det tillsammans med en bunt gamla tidningar och lapparna från skolan i en egen mapp.

En påminnelse om att jag är älskad.

~~~

Hejheej!

Hoppas att allt är fint med dej!

Lyssnade du på låten? Visst är den cool? Den är dessutom perfekt att dansa till. Älskar den!
It's not a trick ;)

Sista meningen är märkligt passande i detta kapitel. Och det faktum att det här kapitlet kom just idag är en häftig slump.

Jag tänkte nämligen fira 160 följare som jag nyligen fått med ett extra kapitel. Wowowwooow 160!!! :D

Vi har ett eget litet forum här. Vi kan skapa vår egen värld där fantasin bestämmer! Där allt är möjligt och alla kan dela med sig av sina galnaste tankar och fantasier. Tillsammans. Skulle inte det vara coolt? Berätta det knasigaste du har gjort vettja!

Tack så hemskt och sjukt och svinigt mycket!

Vet inte varför nästan alla grova ord är så dåliga ord xD

Det är så roligt att så många vill följa lilla mig! Det känns rätt knäppt helt och ärligt talat.
Men det är en superhärlig känsla och TACK!!! 💕💕

Vad tyckte du om det här kapitlet? Tell mi tell mi! (och en galen fantasi eller dröm, typ om att du en gång letade efter döda katter, det har jag gjort. Jag borde nog inte säga att de var 54 stycken...ojdå...whoopsi!!)

Over and out

Ha det bäst! :)

If everything goes vile just pose and smile

Mica