En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 76 - Paula

Hej igen finisar!

Valet stod mellan en snygg omslagsbild eller musik som räcker hela kapitlet ut. Jag valde musiken. För jag är ingen designer.
Nu du har du hela 30 minuter som du kan läsa innan musiken slutar! Ta god tid på dig ;)

---

Nästa gång jag vaknar ligger jag i samma säng. Pappa sitter på en stol och läser en bok, Linnea tittar frånvarande ut genom fönstret och Charlotte skriver någonting i ett block. Men en till person har tillkommit. Först är jag på väg att skrika rätt ut men kroppen kommer på andra tankar. 

Det hörs inte ett ljud. Istället kniper fingrarna lite extra om lakanen. Jag vet inte om jag är lättad eller skräckslagen.

På en stol vid fönstret sitter Lucas alldeles tyst. Ansiktsdragen är avslappnande och lugna. Ingenting hotfullt finns över honom. Han sitter bara där tyst och stilla och väntar på mig tillsammans med de andra. Som en bekräftelse på att mina hallucinationer inte var sanna.

Det får han enormt många pluspoäng för, att han sitter så stilla. Både för min och pappas räkning tror jag.
Min nya extra pappa. Jag är säker på att han kommer att bli det.

De tittar båda upp när sjuksköterskan bredvid stryker min handled.

"God eftermiddag. Du har sovit i en och en halv dag."

Jag tittar på henne. Orkar inte göra något annat än att titta. Ögonen vilar mot hennes hjärtformade ansikte medan tankarna flyter långsamt. Lika trögt som sirap.

"Du ska veta att ingenting som hände där ute var på riktigt. Mannen som åkte iväg kom inte tillbaka, Kevin var inte där, inte dina kompisar heller och den där kvinnan hittades avsvimmad i gräset."

Ett minne flyter upp till ytan. Jag vet att jag berättat om det här förut. I ett trekantigt rum med en soffa och en spretig plastblomma. Charlotte var där, en annan läkare som komiskt nog hoppade på kryckor som om han kunde göra alla friska utom sig själv och en kurator med svart hår.
De måste ha gjort efterforskningar sedan sist.

Jag tittar upp på Charlotte.

"Kommer jag att bli bra igen?"

Hon ler.

"Smärtsamma saker tar tid på sig att läka men det är klart att du kommer att må bra. Det är därför du är här. Ärr, några små brännmärken och dåliga minnen kan inte försvinna helt men utöver det så kommer ingen att kunna gissa vad du har varit med om, om du inte berättar det för dem."

Jag tittar på pappa och Linnea. På Lucas på sin stol vid väggen. Han som räddade mig.
Jag undrar hur han visste var jag var.

"Vad har hänt med de där typerna? De skyldiga?"

Charlotte reser sig upp och tvättar händerna i handfatet. Avslutar med en klick handsprit som hon smörjer in i huden. Den fräna lukten av desinfektionsmedel sprider sig ända bort till sängen.

"Polisen håller på att utreda för fullt just nu. Lucas kan bli inkallad igen vilken minut som helst. Du har gett de många, många ledtrådar, och Kevin Delaunay och Ida och David Scott som du berättat om är gripna. Polisen hoppas kunna häkta dem eftersom några inblandade redan har flytt landet. Likaså hoppas de att åklagaren snart kan väcka åtal "

Hon suckar och tittar ut genom fönstret där rusningstrafiken börjat öka. Motorer fräser allt starkare och en trimmad moppe dundrar förbi.

"Vi får se vart det leder." tillägger hon sorgligt men en aning optimistiskt.

En bit ifrån slår pappa ihop sin bok och lägger ifrån sig den helt och hållet. Han säger något till Linnea men hon skakar på huvudet och svarar att hennes mamma redan vet att hon inte tänker komma hem förrän jag åtminstone börjat ta mina egna steg igen. På något sätt får det mig att le och jag känner hur hela kroppen blir varm av någon slags härlig vätska.

"Vill du ha minestronesoppa?"

Charlotte har hämtat en bricka från en vagn som nu rullar vidare i korridoren. Jag tar emot den rykande heta skålen. Den doftar varm tomat och basilika och får magen att vända på sig flera gånger.

En stund sitter jag bara och luktar på den. Dels för att den är för varm för att ätas, dels för att den doftar så ljuvligt.

Linnea vänder sig om och bär stolen under rumpan tills hon når fram till sjukhussängen. Hon håller fram telefonen mot mig och ler stort.

"Du har fått så oförskämt många nya följare."

Jag tar en sked av soppan och tittar närmare på skärmen. I nästa stund måste jag knipa ihop läpparna till ett tunt streck för att inte innehållet ska spruta ut.

Hon har rätt. En av mina nya följare är Forsåkras poliskår. Tillsammans med några andra poliskonton, däribland Lucas. Både några som jag känner igen härifrån och några från helt andra delar av landet. Vissa ställen som jag inte hade en aning om att det ens var en plats.

Det känns som att jag drömmer när skeden med soppa nuddar läpparna igen. Men drömmen försvinner snabbt och byts ut när nya oroligheter stiger till ytan.

Jag minns plötsligt Elias. Tunn och utsvulten, blek och rädd, som jag hittade och gömde bakom kvarnen. Jag undrar vart han är nu. Om han är i säkerhet. Hur han mår. Det skulle inte förvåna mig om hela helvetet har brakat lös för honom.

"Var är Elias?" frågar jag trött och tittar på Charlotte.

Hon tar ett steg närmare.

"Han är omhändertagen. Polisen hittade honom i skogen bakom en kvarn där han ätit några bär och druckit ur en vattenpöl."

Lättnaden sköljer över mig som en svallvåg.

"Så han lever?"

Hoppet som tänds i mig får kroppen att inte kännas riktigt lika tung.

"Han lever." försäkrar hon och ler. "Hans föräldrar är hos honom nu. Det måste vara ett hemskt trauma de går igenom tillsammans."

---

Tjenare!

Jag har några timmars tågresa framför mig. Vad passar bättre då än att skriva?
Jag ska räkna lite taktarter också. Det är så jobbigt!!! Och det är därför jag ska göra det.

Är dessutom jätte hungrig. Har inte ätit ordentligt sen lunch igår.

Så det är lite som händer i mitt liv. Vad har du för dig?

Underhåll mig och berätta vad du tyckte om dagens kapitel. Hur känns det nu? Har du ändrat uppfattning om slutet osv? OCH vad tycker du om karaktärernas utveckling? Min absoluta favvo ;)

Visst passade musiken? Jag tycker den är så fin. Ger verkligen hemtankar.

Ha det bäst och ta hand om dig! :)

//Mica