En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 15

Händerna trevar längs välbekanta hårda plankor. Jag finner mig tillbaka i rummet. Det är så mörkt att jag inte ens kan se mina egna händer men förnimmer ändå att det återigen är alldeles tomt runt omkring. Bara jag. Ingen Kevin.

Det var länge sedan jag såg honom sist. Varje gång jag kommer tillbaka är han borta, och jag antar att varje gång han kommer tillbaka sover jag. 

Jag skruvar på mig och stirrar in i det kvävande mörkret. När jag är här ser jag ingenting och när de hämtar mig får jag ögonbindel. Ett liv i konstant mörker. Ögon som aldrig ser ljuset blir blinda. Efter tillräckligt lång tid kanske det är just det ödet som väntar på mig också.

Hårstråna reser sig på armarna vid tanken, ryser. Det får inte bli en  verklighet.
Naglarna ristar trevande in ett nytt streck i trät. Sex dygn. Snart en vecka. Varje gång solstrålarna tränger genom gliporna gryr ännu en morgon som tar mig allt längre bort från det som en gång varit.

Min kropp har magrat på riktigt nu. De ger bort precis så mycket mat att jag klarar livhanken. Det är taktiskt. Jag får det jag behöver men kommer aldrig att ha tillräckligt med energi för att orka fly. Hemligheterna börjar kännas allt mer lockande, men jag vet att om jag närmar mig kommer fällan att slå igen. Jag är musen och de har kontrollen.
Inte heller vet jag hur någon ser ut. Bortsett från Piggsvinet, killen med kniven och kvinnan med septum.
Alla andra tecken från flyktiga personer har rörigt rörts ihop till en enda ogenomskådlig röra.
Det som känns mest hopplöst är att jag inte för mitt liv förstår hur jag ska ta mig härifrån.

Jag sniffar till. Vädrar i luften. En märklig men alltför välbekant lukt gör intrång på mina luktsinnen. Vid det här laget vet jag precis vad det är. Bensin.
Det är alltid bensin.

Lukten gör mig ändå alltid lika överrumplad. Den är lika överväldigande. Efteråt följer samma skrämmande tystnad. Mer ljudlöst än ytan på en spegelblank sjö. En öken där sanden inte rörts en tum av vinden. Oavsett om det varit småprat eller mummel innan så dör det alltid ut efter bensinen.
Men inte den här gången.

Istället bryter ett hjärtkramande skrik genom luften. Det nästlar sig in till bristningspunkten i venerna och kramar åt om ryggraden. Det är en man och det är inte svårt att avgöra att det är hans sista skrik. Jag griper händerna om golvet och biter ihop käkarna. Trycker armbågarna för öronen och ber en sista raspig bön.
Det får inte vara Kevin.

---

Kevin står framför mig vid skogsbrynet. En gren täckt med tallbarr leker i hans hår. I händerna håller han en nyckel. Så börjar skogen att snurra. Konturerna suddas ut och förvandlas till ett virrvarr av gröna färger. Runt, runt tills jag faller på knä och pressar händerna mot marken för att hålla balansen. När världen äntligen står stilla igen finner jag mig själv i kommunhuset på mammas kontor under hennes skrivbord. Hon slänger ett ihopknycklat papper i papperskorgen bredvid och jag är genast framme för att veckla upp det.

På något underligt vis vill det inte vecklas ut och jag måste kämpa och dra i kanterna för att få upp dem. Jag baddar fingrarna på tungan och applicerar försiktigt fukten ovanpå flärparna. Till slut följer varje flik mina fingrar åt sidan.

Innehållet får världen att snurra igen. Stumt stänger jag ute varje svindlande rörelse, öppnar ögonen och blinkar.
Pappret är tomt och börjar snart lösas upp. Svart bläck simmar ner längs kanterna i tjocka stråk.
Då kommer lukten.

Bensin.

En sko träffar mig i ryggen och jag slår direkt upp ögonen. En figur med svart huva nerdragen över huvudet står en bit ifrån och skakar. Det enda som syns igenom är två mörka ögon, blänkande i det svaga ljuset från dörren. De mönstrar mig, tar in mig och avspeglar en så djurisk rädsla att jag kippar efter luft. Kroppshållningen är lätt kupad och de magra musklerna spända. Så faller mer ljus in genom dörren och jag märker att jag just badat i ett hav av lavendelblått.
De darrande läpparna formas efter ett ensamt ord. 

"Upp."

Utan att våga protestera gör jag som han säger.

---

Tjoflex!

Glöm inte kommentera. Tack för att du läser det jag skriver. Det betyder allt.

Gör något kul

//Mica