En Sista Sommar (Färdigskriven)

Kapitel 8

Aj.

Ouch.

Ljudet av vattendroppar. Lätta droppar som med all sin kraft faller mot taket och exploderar i samma stund de slår i. Det lätta pickandet från ovan känns som en befrielse. Något annat att haka upp sig på.
En flykt till ett mellanting. Ett kvavt ingenting genomsyrat av en oundviklig smärta. Det gör ont i hela kroppen. Strålar upp från fötterna till översta kotan i ryggraden. En skarp smärta strålar i magen och ett dovt dunkande härskar i främre delen av pannan. Jag kan inte göra annat än att ligga alldeles stilla.

---

Jag vaknar av att någon sparkar på mitt huvud.
När sinnet kommer ikapp inser jag att denna någon är jag själv som upprepat tappar bakhuvudet mot golvet. Jag är ensam och alldeles för utmattad för att öppna ögonen.

Jag tänker på pappa. Jag tänker på Elias. Jag tänker på Paula.
Jag tänker på mamma.

Mamma.

Mamma som såg mig. Mamma som skickade mig tillbaka till sängen där jag var trygg för att hon inte ville att jag skulle drälla runt.
Gå vilse eller göra saker jag inte borde, jag vet inte vad hon tänker men hon hade uppenbarligen rätt. Jag önskar att jag hade följt hennes order. Då hade jag legat skönt ombäddad i min egen säng just nu. Bland mjuka kuddar och täcken och nytvättade lakan. Trygg från allt.
Istället känner jag varje flisa från det hårda golvet angripa huden.
Min varma sköna säng...

---

Mina kidnappare verkar inte vara hemma. Huset är alldeles tyst. Eller så är rummet bara riktigt bra ljudisolerat, men på något sätt får det mig att tvivla när jag ser golvet och väggarna. De är gamla och förmodligen äldre än hela min familj tillsammans. Inte ens vattentäta. Jag undrar var Kevin befinner sig just nu. Ringer han polisen? Gömmer han sig för kidnapparna? Letar han efter mig? Instinktivt kramar jag hårdare om min egen kropp.

Han kommer att hitta mig. Han kommer att hitta mig. Han kommer att hitta något. Han kommer...  

Tårarna väller upp i ögonhålorna. Jag kramar hårdare. Plötsligt skriar ett gnissel genom luften, dörren öppnas och någonting skrapar mot golvet. Jag hinner uppsnappa en hårig arm sticka in en skål innan den försvinner igen. Vid armvecket sitter en tatuering. En liggande åtta med en treudd som skjuter upp ur mitten.
Dörren stängs lika fort.

På skakande armar sjasar jag mig  närmare. När jag är tillräckligt nära och får se vad som finns där i kommer det både som ett dräpande slag och en lättnad.

Ett äpple och en morot. Hur länge kan jag leva på det här?
Taktiskt äter jag upp äpplet med både kärnhus och stjälk och sparar moroten.

Det hjälper inte mycket mot hungern. Tvärt om påminner det magen hur utsvulten jag egentligen är och den börjar istället skrika efter mer. Men jag håller i tyglarna hårt. Det finns inget som hjälper till att visa hur lång tid som har gått. Jag har ingen aning om det är mitt på dagen eller om de första morgonstrålarna just har börjat gry över trädstammarna ute på ängarna. Ändå, för att tysta min skrikande mage, rullar jag ihop intill väggen och tvingar sömnens kalla vågor att spola över mig.

---

Nästa gång jag vaknar kan jag slå upp ögonen helt. Först möts jag av en suddig bild av grått men sedan skingras dimman. Den riktiga synen är inte mycket bättre. Jag befinner mig i ett tomt grått rum med breda plankor tätt hopsnickrade till golv. Taket stirrar tyst ner på mig lika intetsägande som väggarna. Inget annat finns där inne. Inga möbler. Ingenting.
Bara jag.

Förskräckt upptäcker jag hur rätt jag har och krälar in mot väggen för att kunna luta mig mot något. Mina fickor är också tomma. Nycklarna, mobilen och körkortet är borta allihop. Inte ens koftan fick jag behålla, eller skärpet för att hålla jeansen uppe. Jag är lika tom som rummet. Bara jeans och linne. Inte ens strumpor, konstaterar jag och drar upp knäna mot bröstet för att omfamna de hårt och generera värme åt mina egna tår.
Det enda som finns mellan mig och dörren är ett rostigt nyckelhål.